Judon har idag blivit en prestationssport och träningsutövandet studeras vetenskapligt. I vår västliga värld gömmer vi lätt, att det karakteristiska i de japanska sporterna är deras grundläggande olikheter. Kanske kan följande kapitel ur ett examensarbete från l967 klara ut begreppen för den europeiska breddidrotten, som klart avsagt sig elittänkande.

DEN JAPANSKA ÖVNINGENS NATUR.
Gemensamt för alla budoarter är, att man visserligen har målet för ögonen,men det viktiga när man utövar en konst är inte att uppnå målet utan att fortsätta framåt på vägen. "Den japanska kulturtraditionen betonar,vägen, starkare än målet" vilket också visar sig i det japanska uttrycket för övning. Vi tänker främst på att utveckla ett visst kunnande, en färdighet eller en teknik för att kunna utföra en viss prestation ochförst i andra hand på utövandet. För japanen innebär öva alltid även en väg till inre mognad, även om det äger rum för att uppnå ett visst resultat. När en japan möter en mogen personlighet frågar han till och med vad hans övning må ha varit eller ännu må vara. Innebörden av att öva sig är hos oss främst prestation för japanen mognad. (1)

Hos oss står prestationen i förgrunden, det vill säga att träna upp en färdighet eller utveckla ett nytt kunnande. Därutöver betonar varje idrott att den bidrar till att utveckla det psykofysiska funktionerna över huvudtaget, vilka inte bara rustar oss för det idrottsliga utan även andra prestationer, men även om betoningen förskjuts från den objektiva till den subjektiva sidan av prestationen, så ligger tonvikten på prestationen. Det handlar om att utveckla prestationsförmågan, med vilkens hjälp människan "har; mer och "kan" mer utan att därför nödvändigtvis "vara" mer som människa. " I varje form av.övning har man möjlighet att fullkomligt förverkiga en speciell prestation samt att utveckla en allmän prestationsförmåga som går utöver den speciella prestationen. Dessutom finns chansen till något tredje,nämligen att utveckla människans totala psykiska inställning och befrämja hennes personliga mognad. I varje övning finns en inneboende möjlighet att upphöja hela människans inre tillstånd till en högre nivå, där hon får nya kunskaper och där andra "verkningar", inte bara ytterligare "prestation" blir möjliga. Dessa kunskaper och verkningssätt människans personlighet innebär inte att hon äger vissa färdigheter utan de frilägger och utvecklar det personliga varat.

(1)
Man upplever en djup harmoni när jaget inte anstränger sig, dvs, när handlandet är fullständigt automatiserat och omedvetet. Därför lägger man inom budoarterna så stor vikt vid de övningar som skall upprepas hundra och åter hundratals gånger efter varandra för att automatisera tekniken. Uchi-komi = träning av ingångar i judo, Suburi i kendo, Makiwara i karate. Endast automatiseringen av tekniken, vilket medför att jaget lösgörs, möjliggör upplevelsen av harmoni.

 Den prestationsinriktade människan rusar alltför snabbt förbi njutningen och den djupa betydelsen av denna upplevelse. (!) Det är inte så avgörande vad som övas, eftersom alla målinriktade övningar bara är delar i övningen att uppleva harmoni, att gå på vägen till mognad. När har tvekampsidrotterna beröringspunkter med andra konstarter ty bortsett från sin konkreta innebörd; att besegra motsåndaren, ger det en möjighet att uppnå ett psykiskt tillstånd där den mogna människan "segrar utan att kämpa". Ty när hon blivit jaglös spelar hon dels ofelbart ut den fulländade prestationen, dels berövar hon i sin jaglöshet motståndaren hans objekt. Bågskytte och dans, blomsterarrangemang och fäktning, måleri eller brottning, te-drickning eller sång, allt är i grund och botten samma sak. när det gäller prestation, gärningar, är detta påstående meningslöst, när det gäller självförverklingande, mognad, där tillvaron i stort uppenbarar sig i det lilla, har det en helt naturlig självklarhet. (2)

KONCENTRATIONEN AV KRAFTEN I HARA
I alla övningsinstruktioner och tekniska anvisningar betonas framför allt att kraften bör koncentreras i "HARA" eller i "SAIKA TANDEN". Ordagrannt översatt betyder "HARA" buk, men"HARA" och "SAIKA TANDEN" betyder mer för japanen än enbart den anatomiska platsen för inälvorna. "HARA" är grunden, medelpunkten - Craf Durckheim talar om jordens medelpunkt i människan, liksom vi försöker placera människosjälen i bröstkorgen, tänker japanen människosjälens boning i HARA. Bevingade ord som "tänk inte med huvudet utan med magen" och"hara no aru hite" en man med mage, i betydelse "en man med hållning och karaktär" förtydligar denna inställning. Ytterligare två uttryck visar på bukens centrala betydelse: "Se ni hara wa kaerarenu" (ordspråk), man kan inte byta till sig magen mot ryggen, i betydelsen "man byter inte bort något väsentligt mot något oväsentligt. Slutligen lägger japanen snittet i magen det formella harakirit (magsprättande) eftrsom han antar att livets centrum befinner sig där.

ANDNINGEN OCH KIAI (STRIDSROP)
"Betoningen av hara" och kravet att först koncentera all kraft i "hara" och sedan låta den verka hänger mycket nära ihop med andningstekniken. Även om man allmänt hävdar, att andningen är alla japanska idrottsmäns sätt att koncentrera sig, så gäller detta i ännu högre grad för de traditionella "Budoarterna". (8)

I alla zentexter, särskilt i övningsanvisningar för zazensitsen, beskrivs andningstekniken ingående. Här betonas en kort inandning genom näsan och lång utandning. "Man bör hålla sig till att stärka hara genom att andas ut längre. För att andas in är ett ögonblick nog" (9)

"Inandningen sker i denna övning under helt kort tid, utandningen dröjer däremot längre, varigenom man så småningom stärker haras krafter". (9)

I idrottslig träning kan man inte ha kvar anknytningen till zenmeditationen, andningsövningarna har man behållit i träningsverksamheterna, Några minuter före och efter träningen sitter eleverna i "MUKUSO" (ordagrannt:fördjupa sig i tankar), en koncentrationsställning sittande på hälarna med slutna ögon och medvetet genomförd andning.

Rötterna i zenbuddhismen förklarar den centrala roll andningen spelar inom alla budoarter. En blick på andningens betydelse för olika budoarter visar hur intimt de

hänger samman till sin natur och teknik just genom andningen, och hur ofta de gör denna "tekniska fråga" till medelpunkt.

Tidpunkten för attacken bestäms av andningsrytmen och utförs med ett stridsrop "KIAI" som endast kan utstötas på rätt sätt genom att andas intensivt med mellangärdet. Ropet artikuleras inte i struphuvudet och kommer inte heller från bröstkorgen utan har sitt ursprung djupt i lungorna. Det uppstår genom att den inneslutna luften vid attackens början pressas ut genom en kraftig sammandragning av bukmuskulaturen.

Ordet "KIAI" är sammansatt av stavelserna KI=ande, själ, känsla, medvetande och AI= förena, sammanföra.

LITTERATUR

1) Karlfried Durckheim: "Japan und die Kultur der Stille", Weilheim 1949.

2) E.J Harrison: "The Fighting Spirit of Japan",London l956.

7) Karlfreid Graf Durckheim: "Hara, Erdmitte des Menschen",Weilheim l959.

8) H.K Mathys: "Altjapanischen Sportkunste",Basel l964.

9) K.G Durckheim: "Wunderbare Katze und andere Zen-Texte", Weilheim l964.